PKK:s livsmotto fortsätter att vara aktuellt

Hårda tider är att vänta efter vintern, Folkets Försvarsstyrkor har sedan en tid tillbaka uppmärksammat att man inom en tid skall utöka styrkorna till 50 tusen. Idag uppskattas det att gerillaorganisationerna HPG och HRK tillsammans stationerat omkring 10 tusen styrkor i tre delar av Kurdistan. 3 tusen tros befinna sig i östra Kurdistan, 4 tusen i norra Kurdistan och 3 tusen i södra Kurdistan. Enligt Karayilan ordförande för KCK:s verkställande råd har PKK även en reservstyrka på omkring 15 tusen gerillasoldater som kan kallas in.

Varför händer detta nu, frågar sig många. Varför stärks den väpnade kampen? Svaret ligger hos den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan. Nästa år är det tio år sedan den internationella komplotten utfördes mot Öcalan, PKK och den kurdiska frihetskampen. Sedan Öcalan fördes till Imrali- fängelset som den ende fången på ön, har han gång på gång tagit initiativ för hur en fred mellan staten och PKK i praktiken kan se ut.

1999 utlyste PKK en ensidig vapenvila och en tidsfrist på fem år för turkiska staten att bemöta Öcalan fredsinitiativ. PKK övergav många av sina krav och drog tillbaka i stort sett alla sina styrkor ifrån norra Kurdistan. På Öcalans initiativ skickades grupper av högt uppsatta PKK representanter och gerillabefälhavare i grupper till Turkiet för att markera att man verkligen ville lösa konflikten med diplomatiska medel. PKK tog alltså ett första initiativ genom tillbakadraggningen av styrkor ifrån norra Kurdistan (sydöstra Turkiet), man lovade att om Turkiet accepterade vapenvilan som hade en tidsfrist till 2004 så skulle steg tas för att PKK:s väpnade kamp stegvisst nedmonterades i utbyte mot allmän amnesti och rätten att arbeta legalt för PKK-medlemmar. Turkiska militärer, statstjänstemän och även en stor del kurdiska nationalister inom PKK och utanför PKK såg istället detta initiativ som att PKK gav upp. Att ”Öcalan försökte rädda sitt eget skinn” som många uttryckte det. Men så var det inte, PKK med Öcalan i spetsen menade allvar i att man ville lösa konflikten med fredliga medel. Öcalan har mer än någon annan utryckt en vilja till fred och en lösning av konflikten. ”Broderskaps- politiken” [syftar till broderskap mellan turkar och kurder och därmed en lösning inom existerande statsgränser] är just Öcalans förslag till PKK som accepterades och blev en viktig del av dess politik, demokratibegrep som demokratiskt kommunalism och konfedralism är andra viktiga delar av PKK:s politik som Öcalan föreslagit till. Öcalan och PKK har även många gånger visat sitt stöd för ett turkisk EU- medlemskap. För en lösning av den kurdiska frågan föreslår Öcalan bland annat tre lagar i norra Kurdistan. En kurdisk och en turkisk, då dessa inte finner consensus träder Europas Högsta domstol in.

Men Turkiska staten tog inga tillräckliga steg för att bemöta initiativet av PKK, tvärtom fortsatte turkiska militären med regeringens stöd att oavbrutet utföra operationer i kurdiska områden. Även om situationen förbättrades i många avseenden för kurder i Turkiet och norra Kurdistan gjordes detta inom kontexten att bekämpa och förinta stödet för PKK. 2004 när vapenvilan nått sin tidsfrist hade Turkiet ännu inte tagit initiativet på allvar, vilket ledde till att PKK efter fem års vapenvila återigen stationerade sina styrkor i norra Kurdistan. PKK:s huvudsakliga och första krav för vapenvilan var att Turkiet officiellt skulle acceptera vapenvilan och att Turkiet skulle sitta ned med PKK för att utforma en allmän amnestiplan, detta gjorde aldrig även om en vilja visades av mindre grupperingar inom turkiska staten.

Sedan 2004 har kriget varit igång. PKK har dock efter uppmaning av turkiska och kurdiska intellektuella och organisationer vid två tillfällen utlyst större ensidiga vapenvilor som skådats med slutna ögon av turkiska staten. Turkiska statens förnekelsepolitik och dess insisterande attityd på att förinta PKK är orsaken till den fortsatta väpnade konflikten. PKK vill arbeta legalt i Turkiet och norra Kurdistan, detta framfördes för några dagar sedan återigen på CNN av Bahoz Erdal, HPG:s högste befälhavare, men när Turkiet insisterar på att förinta PKK samt att PKK helt ovillkorligt skall lägga ned sina vapen är något som enligt Bahos Erdal aldrig kommer att ske. Under förgående år bestämde gerillaorganisationen att istället öka rekryteringen med siktet inställt på 50 tusen gerillasoldater. Många frågar sig varför, och svaret är att PKK med Öcalan i spetsen efter nästan tio års fredsinitiativ nu vill visa att man inte är utan alternativ. Den väpnade kampen har sedan 1999 varit den sekundära verksamheten i frihetskampen, detta tvärtemot vad många tror, efter 1999 övergick man till en ny strategi i väpnade kampen. Man övergav den offensiva väpnade kampen och införlivade det som man kallar för den defensiva väpnade kampen, därav namnbytet av ARGK (Kurdistans Befrielsestyrkor) till HPG (Folkets Försvars Styrkor).

I norra Kurdistan och Europa har civila organisationer sedan 1999 varit framstående i frihetskampen, DTP har exempelviss varit en av frihetskampens främsta aktörer i norra Kurdistan. Att den väpnade kampen nu skall stärkas är en naturlig reaktion mot en stat som av en frihetsrörelse kräver totalt och ovillkorligt kapitulation. Därför fortsätter också PKK:s motto att vara aktuellt.

Källa: Bersiv

Stort tack till Bersiv för denna text