Verklighetens Turkiet

Blev tipsad av en läsare om en rapport från 1996 som visar hur kurderna behandlades under 90-talet. Väljer att publicera några delar av texten.

Den är väldigt intressant och läsvärd, så häng med nu!

Turkiets behandling av kurderna under 90-talet - verklighetens Turkiet

"Vi lever i världens mest fria land - Turkiet. Därför ska jag inte dölja mina känslor. Detta lands enda ägare och herre är turkar. De som inte är av ren turkisk art har bara en rätt; att vara tjänare eller slav."

Turkiets justitieminister Mahmut Esat fastslog statens hållning mot andra folkgrupper i landet med dessa ord år 1930. Några förändringar av den turkiska statens hållning i detta avseende har inte skett sedan dess. Förintelsepolitiken mot andra folkgrupper i landet fortsätter med all sin styrka . Denna förintelse politik är främst riktad mot den kurdiska befolkningen och innebär att kurderna skall förneka sitt identitet, sin kultur, sitt språk och sitt historiearv, med andra ord: allt som är kurdiskt. Genom decennier har den turkiska regimen arbetat hårt i syfte att göra slut på existensen av kurdiska identiteten genom skolor, massmedia och militärvåld. Kurderna har påtvingats att använda sig ut av den schovenistiska slagordet "vad lycklig är den som säger sig vara turk". Detta slagord har med jätte bokstäver garaverats på kurdiska bergen överallt i Kurdistan.

Militarismen

Turkiska staten är känd världen över med sin militaristiska karaktär. Den turkiska armén är den femte största armén i världen. Denna armé nämns i historieböckerna som den mesta barbariska armén någonsin. Då Hitler ännu inte förintade judarna utförde den turkiska armén historiens värsta folkmord mot det armeniska folket. 1,5 miljoner armenier slaktades i ordets verkliga bemärkelse år 1915

Denna armé som har ockuperat halva Cypern i syfte att "försvara turkcyprioternas rättigheter" torterar och mördar kurder, för att de vill hävda sin kurdiska identitet.Den turkiska staten har stationerat en arméstyrka på 300 000 soldater i Kurdistan för att krossa den kurdiska befrielserörelsen som kämpar med c:a 20.000 gerilla soldater. Armén hämnas sitt misslyckande på civil befolkningen.

Den turkiska staten håller på att skapa ett militariserat samhälle. Massmedian talar om kurdiska sidans förluster med stolthet. "Varje turk föds till en soldat" är statens slagord. Turkar som inte anser sig vara "födda till soldater" och motsätter sig mot öppet turkiska statens militaristiska propaganda sitter i fängelser med anklagelsen "uppvigla folket mot militären""Den största soldaten är vår soldat" är slagordet som sprids av staten.

”Det finns inga kurder i Turkiet"

Kurderna lever sedan 4000 år tillbaka i Kurdistan. Kurderna som är arvtagare till en gammal historia och rik kultur nämns enbart i Bibeln 14 gånger. Men de "existerar inte" i Turkiet.Existensen av 20 miljoner kurder förnekas av den turkiska staten på det här sätet. Med andra ord finns det inga kurder i Turkiet, det kurdiska språket, historia och territorium existerar inte enligt den turkiska staten. "Alla som lever i Turkiet är turkar".Vem som helst som yttrar sig positiv till kurdernas mest oskyldiga grundläggande krav kan stämplas som terrorist och kan torteras, försvinna eller dödas.

Tortyr

Turkiet räknas bland de länder som mest använder tortyr. Det händer att de ansvariga i Turkiet klagar ibland på att det förekommer "för lite tortyr" i landet. Det enda land i världen där poliserna i demonstrationer ropar slagordet "krossa mänskliga rättigheter" är Turkiet. Tortyren utövas i Turkiet i polisstationerna, militära stationer, i bostaden och till och med på öppet gata.Hittills har hundratals rapporter och böcker skrivits om tortyren i Turkiet av humanistiska organisationer. Vi ska av utrymmes skäl nöja oss med beskrivningen av två fall som exempel på tortyren i Turkiet.

Ali Ekber Kaya som anhölls i mars 1995 berättar om tortyren som han utsattes för som följande:Jag flyttades till tortyrkammaren. De satte ned mig och band mina ärmar och ben. Sedan började de blöta mig med högtryck vatten. De riktade vattnet särskild mot känsliga delar av min kropp så som njurar, könsorganen och manusen. De kopplade ena ändan av en kabel på mitt könsorgan och andra ändan på mitt ben och gav mig elchocker. Sedan tog de ned en apparat från taket och band mina ärmar vid denna apparat och lyfte upp mig på så sätt att hela min kropps tyngd kändes på mina ärmar. Sedan gav de igen elchocker i mina fingrar och könsorgan. Under tre dygn fortsatte de tortera mig på det viset. Slag och sprutning med högtryck vatten fortsatte under de första nio dygnen. (Turkiet, Utan Mänskliga rättigheter ingen säkerhet - Amnesty International, oktober 1996)

Nuray Sen som anhölls den 11 november 1995 berättar om tortyren hon utsattes för som följande:Under det första förhöret tog de mig i håret och slog mitt huvud mot väggen. De slängde mig ner. De sparkade mig och en av utövarna stoppade sin sko i min mun. Jag började spotta blod. De tryckte en batong mot mitt könsorgan och vred batongen. De sade "hon tycker om det" och skrattade. (Turkiet, Utan Mänskliga rättigheter ingen säkerhet - Amnesty International, oktober 1996)

Massmedian

Den del av massmedian som berömmer den turkiska armén och propagerar för den i kriget mot kurdiska gerillan, prisas. Den turkiska staten kräver en media som inte kritiserar staten och inte förespråkar de mänskliga fri- och rättigheterna. Den del av media som propagerar för slagorden; "Turkiet är världens mest demokratiska land", "Turkiet åt turkarna" och "turkiska soldaten är den starkaste", utnyttjar statens tillgångar i alla avseende nästan obehindrat. Denna typ av media är den starkaste median i Turkiet och dess enda uppgift är att förespråka statens reaktionära ideologi.
Den alternativa median som förespråkar de mänskliga fri- och rättigheterna, kritiserar staten för dess gärningar har betalat ett högt pris för sin ståndpunkt.Turkiet har av de internationella media institutionerna kallats för "farligaste landet" för journalister. Staten har bannlyst många tidningar och tidskrifter och fängslat många journalister. Mördarligor inom staten har mördat 20 journalister, 5 tidningsdistributörer och 9 tidningsförsäljare i Turkiet.
Dessa mördarligor har inte nöjt sig med så många mord, i december 1994 sprängde de 3 hus tillhörande kurdiska dagstidningen Özgür Ülke i Istanbul och Ankara.Det är inte bara kurdiska och turkiska journalister som trakasseras av staten Turkiet, även utländska journalister är bannlysta i Turkiet. T.ex. 33 journalister medborgare i EU är portförbjudna i Turkiet.

Barnen saknar all säkerhet

Den turkiska staten skiljer inte mellan barn och vuxna när det gäller tortyr. Särskild sadistiska officerare ur den turkiska armén är stationerade i Kurdistan. De utsätter barnen för makalösa tortyrer. Exempelvis låter de barnen hålla ena fingret uppe, sedan skjuter de fingret av barnet. Denna grymhet försöker de barbariska officerarna förklara på det sätt: "När de växer upp kommer de att ansluta sig till gerilla, så det är lika bra att skrämma dem redan när de är barn". UNICEF hade för en tid sedan skickat en minibuss till Kurdistan som hjälp för kurdiska barnen.
Denna minibuss användes av poliserna för att jaga och gripa kurdiska barnen.

Brända byar

En av de värsta illdåd som den turkiska staten begår i Kurdistan är att bränna byar. Denna metod har använts sedan 1990 i syfte att avskräcka befolkningen och avfolka landsbygden i Kurdistan i hopp om att isolera kurdiska gerillan. Förstörelsen av byar går på så sätt: Först omringar militären byn, sedan tvingas byborna till att samlas på bytorget. Alla bybor utan något undantag genomgår misshandel. För att sedan visa att militären menar allvar skjuts några bybor till döds framför de samlade byborna. Efteråt bränns husen ned utan att byborna tillåts ta några tillbehör från sina hem. För att byborna inte ska återvända till sina byar bränner militären även deras skörd och fruktträd. Djuren kommer heller inte undan. De som inte vill lämna sina hem bränns inne i sina hus. Sådana scener har man sätt i filmer som handlar om USA's krig i Vietnam.
Föreningen Mänskliga Rättigheter i Turkiet nämner namnet på 2047 byar som har haft ovan beskrivna öde i sin periodiska rapport i juni 1996. I samma rapport kan man läsa att över tre miljoner människor har blivit hemlösa.Amnesty International har i sin rapport om Turkiet som kom ut i oktober 1996 tagit upp ett fall av de tusental och låtit en bybo berätta om hur byn Akcayurt brändes av militären: "De tog mig till militärstationen Topcular och torterade mig där. Mina revben bröts. Byborna samlades med tvång utanför byn och fick ingenting att äta under fyra dagar. 430 bybor tvingades lämna byn och flytta till Diyarbakir, Adana och andra byar i området. Vi har ingenting att äta. De brände all vår skörd."
Ett annat exempel återger vi här från boken "Landschaften aus Kurdistan" som har utgivits av KIZ i Tyskland. En bybo berättar: "Vid middagen omringades vår by av soldater och maskerade specialstyrkor. Människorna släpades från sina hem; män och kvinnor samlades skilda från varandra. Männen avkläddes och tvingades att ligga på snön på magen i timmar. Under tiden hörde vi skriken från kvinnor och barnen. De brände husen. Soldaterna tog bebisar från mödrarnas famn och dödade. Till och med ett barn kastades in i elden."

Fängelser

Turkiet är allmänt känd med sina ökända fängelser. De som har sätt Hollywood filmen "Midnight Expressen" känner till det. Landet är ett av de länder som har flest fängelser i världen. Ändå räcker inte fängelserna. Ty alla som yttrar sig till förmån för det kurdiska folkets grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och demokratin fängslas. I Turkiet finns det idag c:a 11,000 politiska fångar. 10,000 av dem är PKK fångar.
Tortyr och mord av fångar är mycket vanliga företeelser i turkiska fängelser.Hittills har hundratals unga män har mördats i fängelserna, tusentals skadats psykiskt och fysiskt.1982 mördades fyra unga PKK medlemmar i Diyarbakir fängelset. Den ansvarige för fängelset Esat Oktay Yildiran sade som följande efteråt: "Jag mördade dem och slängde i soptippen".Exemplen nedan är räcker nog för att förstå barbariet i de turkiska fängelserna:Den 21 september 1995 mördades tre fångar genom misshandel.Januari 1996 mördades fyra fångar genom misshandel.
12 politiska fångar i fängelserna runt om i landet satte sina liv i en långdragen hungerstrejk i protest mot de bisarra förhållandena i fängelserna under maj-juli 1996.Den 24 september mördade polis och militär tillsammans 12 PKK medlemmar genom att spräcka deras huvuden med järnrör.

Städer

Den turkiska staten bränner inte bara byar, den bombar även städer för att avfolka Kurdistan helt på människor. 1992 bombade den turkiska armén den kurdiska staden Sirnak med 50 000 invånare. Flertalet Sirnakbor lämnade staden och nu är flertalet av stadens invånare militärer, poliser, specialtränade styrkor och s.k. byvakter. Den 17 augusti 1993 bombades Yuksekova, också med 50 tusen invånare. Salih Sumer, vars hus förstördes berätta händelsen som följande: "En pansarvagn som stod framför mitt hus började öppna eld. Sedan kom militärerna och specialtränade styrkor och gick in i huset och började förstöra allt som stod i deras väg, kylskåpet, TV:n och andra grejer. De sade till mig; 'var är dina systrar, din mor, din fru? Hämta dem så ska vi knulla dem, Horungar!'
Den 25 september 1993 besköts Dogubeyazit under 12 timmar. Den 22 oktober 1993 förstördes Lice med 12 tusen invånare. Den 10 januari 1994 bombades staden Cizre som hade en befolkning på 50 tusen. Bombningen av Cizre pågick under 2 timmar med tanks och artilleri. Halva befolkningen lämnade staden. Kurdiska städer bombas fortfarande.

Den skotska dagstidningen Daily Record skriver i sin utgåva den 15.10.1995 följande: "Turkiska diplomater smugglar narkotika in i Skottland. Narkotikan smugglas in genom den diplomatiska säcken som kommer till den turkiske London ambassaden."
Englands vice inrikesminister Tom Sackville hävdade att 80 % av narkotikan till Europa kommer från Turkiet. Hittills avslöjades över 20 ligor bestående av militärer, poliser och kriminella som sysslar med penningtvätt, narkotika handel och mord. För några veckor sedan kolliderade en lyx Mercedes bil med en last bil nära staden Susurluk i Egeiska regionen. I Mercedes bilen satte fyra personer; en riksdagsledamot, en polischef och en mördare efterlyst för mordet på sju unga studenter år 1979 i Ankara av Interpol med röda bulletinen och mördarens älskarinna. Förutom riksdagsmannen dog samtliga i Mercedes bilen. I bilen fanns dessutom mängder av vapen med ljuddämpare och narkotika. Mördaren som var efterlyst av Interpol i 17 år, hade på sig polislegitimation, diplomatisk pass och vapenlicens. Vapen licensen var undertecknad av Inrikes ministern Mehmet Agar, han som vid ett internationellt Interpol möte i Turkiet någon vecka innan trafikolyckan krävde med stor entusiasm att PKK ledaren Abdullah Öcalan skulle efterlysas av Interpol. En del tidningar skrev efter olyckan att "Denna stat (Turkiska Republiken) har omvandlats till en mördar och narkotika liga.”


Nu förstår ni kanske varför PKK skapades, finns och kommer alltid att finnas så länge det pågår!